Nätterna när allt var på riktigt

Nätterna när solen gick upp över en skolgård det var bättre att frysa för då fanns anledning för armar runt axlar. Det var inte fjärilar i magen utan under fötterna. De flög där några centimeter över marken när träden slog ut och vägen hem luktade syren. Det var prov imorgon. Att åka till Stockholm över helgen och bli full och köpa färgglada skor. Att hångla på en gräsmatta med någon utan namn. Det var kvällar framför en scen där ett lokalt och inte speciellt begåvat band spelade för en publik mycket större än de var värda. Det var skolavslutning och dans till en bränd cd-skiva i en trädgård. Någon ett år äldre hade vit mössa och pratade med livserfarenhet. Någon ropade svep. Sagt och gjort. Det var festival och viktigt att memorera bandnamn. Det var kvällar på nöjesfält, glass på tåg och ovillkorlig kärlek. 

Det var tonår. 

Skit i barnen! Dags att fokusera på smink.

Musikhjälpen, ni vet välgörenhetsprojektet som har dragit en massa miljoner de senaste dagarna, lägger upp en facebookuppdatering om att man kan vinna en middag programledarna. Allt bra så långt. En massa kommentarer om att folk har ringt och hoppas på att vinna typ. Men sen dyker ytterligare en kommentar upp "Vad GINA har spökat ut sig, hon är mycket snyggare som hon var förra året".

Någon skriver något om att det är synd att personen som kommenterar inte är tillfredsställd med Ginas yttre. Det får en massa likes. Men det räcker liksom inte.

Mannen som skrev den där kommentaren är för det första för gammal för ens kolla åt Gina, (Ja, jag gick in på hand facebooksida.) Men han gillar också rättviseförmedlingen på facebook. Vilket får mig att tro att han själv tycker att han är en bra kille.

Ändå tar han sig utan någon som helst anledning inte bara rätten att kommentera en annan människas utseende, han gör det genom nedsättande kommentarer om att hon har "spökat ut sig". Det är en programledare för ett jävla välgörenhetsprojekt. Hon drar in pengar för att se till att barn som inte har rent vatten ska få det, och det finns människor som anser det vara rimligt att skriva om att hon har spökat ut sig. Jag vet inte var jag vill komma med det här. Jag har ingen vettig analys av det hela. Jag blir bara så himla himla ledsen över att någon tycker att det är lugnt att posta det där och dessutom vill dela med sig av det till alla 142 000 personer som gillar musikhjälpen på facebook. Bara för att Gina råkar vara tjej, och bara för att någon råkade vara missnöjd med hur hon är sminkad medan hon samlar in 15 miljoner till fattiga barn.

Sånt man inte får säga i kassan på McDonald's

- Jag fick för fan en rosa leksak! Det är ju en kille ju!

- Jaha, vill ni ha en annan leksak?

- Ehh, ja! Killar brukar inte gilla rosa.

- Nähä? Jag som trodde att din son var bög. 

Att alltid känna så förbannat mycket

Jag är 12 år och i skolan läser vi Eldens hemlighet. Jag läser om en mina som sprängs och min mamma får skriva en lapp till min lärare. En lapp där det står att jag inte klarar att läsa klart boken. Boken som kommunen har bestämt att alla i min årskurs ska läsa.

Jag är lite äldre och alla ser Lilja 4-ever. Jag vill inte ens fråga vad den handlar om. Jag orkar inte.

Klockan är 23.14 ganska många år senare och jag har gått och lagt mig för 30 minuter sedan. Min pojkvän stryker mig över håret och jag kan inte sluta gråta för att i dokumentären om prostitution sa de att flickor som plockas hit från andra länder dödas om de försöker fly.

Under åren dyker det upp bilder på barn som fryser och någon gång lyssnar jag på ett sommarprat eller en P3-dokumentär och varje gång får jag fysiskt ont bröstkorgen. Informationen får inte plats i kroppen om den kryddas med adjektiv och personligheter. 

Men så finns det mornar när man slår på nyheterna och de berättar att det finns förslag om förbud mot kvinnlig könsstympning i Gambia. Man funderar på förbud i ett land där man tidigare tagit sig rätten att bygga om och riva 98 % av alla flickor. Och trots att jag rationellt vet att det nog tar lång tid innan det blir någon egentlig skillnad blir jag totalt överlycklig. Så lycklig att jag sitter och gråter glädjetårar till nyheterna vid frukost. Glädjetårar över ett lagförslag i Gambia.

Skor

På hyllan i sovrummet stod ett par skor. De var helt oanvända och hade sett nya ut om det inte vore för lagret med damm som täckte dem. Skorna hade stått på hyllan länge. Trots att någon en gång skapat dem för att de skulle få dansa och promenera, arbeta hårt med att perfekt avlasta trampdynorna genom att ge stöd åt hålfoten och klädsamt åldras i det bruna skinnet. Skorna var emellertid ganska tillfreds med sitt öde. De trivdes bra där på hyllan. Ibland var en lampa i fönstret tänd och ibland kunde de lyssna till ljudet av tvn i rummet bredvid. Dessutom bodde en gammal kvinna i lägenheten. Hon hette Alice, det hade skorna hört henne svara i telefonen.

Skorna var säkra på att det någon gång skulle hända något nytt i deras liv, någon gång då det var dags för det. En dag skulle de få uppleva en annan tid än den de var skapade för. Någon skulle vilja använda dem. De skulle plockas ner från hyllan då de samlat på sig ett skoliv fyllt av erfarenheter och visdom och då skulle de fortfarande vara nya. De stod bara på hyllan tills de lärt sig allt de behövde veta. Nu visste de till exempel att när matvaror tas in i lägenheten för att packas upp går man aldrig in i sovrummet. De plockas upp i köket, i kylskåpet. Det var perfekt för ett par skor att veta sådana saker, tänkte de. Om man som skor vet sådant kan man ju hjälpa människor som inte vet det. Om ett barn skulle få ett par skor som redan levt ett liv kanske barnet inte skulle behöva sin barndom? Kanske skulle barnet direkt kunna flytta hemifrån och bo ensam.

Skorna hade hört talas om barn många gånger och en gång hade till och med ett barn varit på besök i lägenheten. Barnet hade gråtit efter sin mamma och Alice hade förklarat för barnet att mamma var långt bort men att det gjorde ingenting för Farmor var snällare och man får inte gråta för då kanske Farmor blir ledsen. Skorna hade känt sig lite förvirrade den gången. Alice brukade ofta gråta, ofta på sängen som stod inne hos dem. Hon brukade ligga där och gråta efter olika saker, ibland efter sin mamma.

Barnet hade aldrig slutat gråta den gången. Senare på kvällen hade en man kommit in i lägenheten och skrikit åt Alice att hon var sjuk i huvudet och att hon inte bara kunde hämta barnet på dagis utan att säga till. Hon skulle aldrig mer få komma i närheten av barnet hade han sagt. Det fick vara nog nu. Han hade tittat in i sovrummet och sett att skorna stod där på hyllan. Då hade han blivit ännu argare, han hade frågat varför i helvete hon inte använde skorna han gett henne i julklapp och Alice hade sagt att hon var rädd om dem. Men mannen var redan för arg och han tog barnet och stormade ut ur lägenheten.

Skorna hade tyckt att det hade varit en ganska spännande kväll. Någon hade sett dem och ibland brukade de längta efter mannen och barnet, men de kom aldrig mer tillbaka. Det här var säkert tre år sedan och aldrig var det någon annan än Alice i lägenheten. Men skorna hade blivit oroliga för Alice, hon hade det senaste halvåret flyttat på matvarorna från köket och lagt dem på hyllan bredvid dem istället. Det hade blivit trångt och fullt vid det här laget och skorna såg inte så mycket längre. Men den senaste veckan hade de lagt märke till att Alice inte klivit upp ur sängen. Hon hade bara legat där. Och dagarna gick och Alice reste sig aldrig upp.

Alice låg kvar länge. Skorna visste inte riktigt hur länge. Eftersom det inte hände någonting i lägenheten längre hade de fått svårt att skilja på dagarna. Därför blev de extra förvånade en dag då det plötsligt kom in människor i lägenheten. De gav ifrån sig konstiga ljud och svor mycket. Skorna tyckte såklart att det var spännande att det hände något igen men människorna brydde sig mest om Alice. De rullade in henne i ett vitt skynke och bar ut henne. Men människorna stannade kvar länge, gjorde saker i lägenheten och pratade om att Alice hade varit sjuk. Skorna tänkte att det nog var därför hon hade legat i sängen så länge. Om man är sjuk måste man ju vila.

Allt i lägenheten hamnade i svarta säckar. Skorna också, och de kördes bort någonstans. Skorna visste inte riktigt var för det var mörkt i säcken. Men med sig hade de maten som legat bredvid dem på hyllan, så de var inte rädda. Kanske skulle de träffa någon som ville använda dem.

Arbetsprover Berghs

Ni är några som ganska snart kommer att börja hetsgoogla "arbetsprover berghs". Det vet jag för jag har själv gjort det extremt många gånger. Då hamnar man på grafiskt forum oftast. Sedan sitter man där och tvångsuppdaterar för att se att ingen annan har blivit kallad till intervju. Jag tänkte bara berätta lite för er som sitter och googlar. För ni är antagligen, precis som jag var, totalt jäkla livrädda.

Att söka till Berghs var för mig sjukt ångestladdat, av den enkla anledningen att jag inte visste om jag skulle komma in eller inte. Jag har aldrig varit så säker på att jag vill någonting i hela mitt liv som jag var när jag sökte till skolan, och då är det ju förjäkla jobbigt om någon kommer och säger att: Hörru, du duger ju inte till att göra det här. Så är det, och man måste nog helt enkelt komma över det. För det är bara 30 personer som kommer in. Men chansen är extremt mycket större att men är en av de 30 personerna om man söker än vad de är om man inte söker. Sedan är det enda som händer om man inte kommer in att man söker igen nästa år. Jag kom inte ens till intervju första gången jag sökte. Andra kom jag in. Men jag tänkte berätta lite om varför jag tror att jag kom in och vad jag ser hos resten av min klass.

Jag ville som sagt det här. Extremt mycket. När de ringde och sa att jag hade kommit in grät jag så mycket att min pojkvän skrattade åt mig. Och det var just det. Jag är inte mer begåvad än någon annan. Men jag ville det här tillräckligt mycket för att hela våren stanna hemma från alla fester och alla roliga saker och istället sitta vid mitt köksbord med ett kollegieblock och rita t-shirts. Jag ville det tillräckligt mycket för att vakna klockan 6 varje morgon och plocka upp datorn i knät. Jag ville det så mycket att jag gick och pratade med en gospelkör för att fråga om vi inte kunde spela in en låt där de sjöng om hur mycket jag ville komma in på Berghs. Jag ville komma in helt enkelt. Lite mer än vad de flesta andra ville, och jag tror att det är därför jag kom in. Det är nämligen så att alla andra i min klass också ville komma in sådär mycket. Man hör ofta orden "högsta dröm" användas.

Men så de där konkreta arbetsprovstipsen då:

Gör någonting som du tycker är askul, det ger sjukt mycket energi om du tycker att någon annan del är mindre kul.

Gör lite olika typer av lösningar till de olika delarna i provet. Till exempel print på en uppgift, digitallösning på en, tjänst på en annan. Det skrev Nina Åkestam i ett blogginlägg en gång och det tycker jag var smart så det lägger vi till.

Det här vet jag inte riktigt vad det är för typ av råd, men vad de pratade om på min intervju var att jag hade skapat ett eget medie. Jag antar att de tyckte att det tydde på någon sorts förmåga att tänka utanför ramarna. Det är en rätt bra grej att visa att man kan. I mitt fall löste jag det genom att sätta reklam på en återvinningsstation.

Det här är skitsvårt. Speciellt när man sitter ensam. Men man måste försöka komma på lite olika idéer till samma uppgift trots att man har en som känns bra. För det är oftast då det blir annorlunda jämfört med alla andras lösningar.

Och sedan till alla som söker copy och sitter med panik över att ni inte kan göra snygga photoshopgrejer. Flera i min klass lämnade in bara text. Men jag skulle inte rekomendera det. Jag fick beröm på min intervju för att jag i alla fall försökt gestalta visuellt. Så försök, men mina prover såg helvete ut. Det gjorde ingenting. Jag kompletterade med text och nu hänger jag på sveavägen varje dag i alla fall.

Typ så tror jag. Såklart får man jättegärna maila om man undrar något, då blir jag glad och smickrad. Annars har jag en drös klasskompisar som man kan hitta på Berghs hemsida som också blir glada och smickrade om man mailar frågor till dem. Puss

Update! Om ni vill läsa fler grejer om att gå på Berghs är det här världens finaste människor.

Men ändå verkar ingenting gå sönder

På ett ställe, i en inte så speciellt hemlig lägenhet bor någon som är viktig. Någon som inte kan förstå att man kan vara ledsen utan anledning men som kan förstå när jag är det och som kan ta bort det. Det är någon som man kan ta med sig på en fest till med människor man själv lever med nu men som han inte alls känner och sedan få höra "Din kille alltså, jag pratade med min mamma i söndags och sa att nu vet jag vilken typ av kille jag vill vara tillsammans med."

För det är klart att man vill det. När ingen annan förstår hur rolig jag är så gör han det och skrattar högt åt det. För att han förstod. Och han förstår när andra är roliga, och vad de egentligen pratar om, och han kan allt som är viktigt och han tycker alltid genomtänkta saker. Han har aldrig någonsin en åsikt utan att veta varför.

Om en klocka ringer på morgonen så stänger han av den, sedan lägger han sig under mitt täcke istället för sitt, nära nära.

Han bor i den där lägenheten. Där bor inte jag längre. För jag går på en fin skola som kostar mycket pengar och kräver mycket tid och ligger i en annan stad. På den skolan ska man lära sig förändra världen säger de. Lära sig skapa samtiden och få makt över människors åsikter. Därför får jag sova ensam i min säng och bara ibland, ungefär en morgon i veckan är det någon som lägger sig under mitt täcke istället för sitt eget. Och då måste jag alltid gå upp och åka till skolan. Men ändå verkar ingenting gå sönder.